Det är fredag och lunchrast. Jag har en skön halvtimmas rastvakt innan lunch som kantas av skrapsår, några få knuffar och ett par ensamheter. Men mest av allt är det fokus på samtal. Som samtalet med tre flickor i åtta-nioårsåldern som diskuterar gårdagens hockeymatch. Eftersom det här inte är ett område där hockey är världens största sport så jag fastnar för samtalet och stannar upp ett tag. Det visar sig att två av tre blivit meddragna av sina fäder. (“Alltså min pappa är typ kär i hockey!”) men sedan visar det sig att de själva är väldigt intresserade också. Jag ställer lite frågor och efter ett tag ska en av dem förklara sin palcering i förhållande till rinken.
Ja alltså, du såg ju på mitt Instagram att vi satt liksom på ena kanten….
Jag brukar förvisso kolla Instagram rätt ofta och det är ju sant att de enda jag följer och publicerar för är just mina nuvarande och före detta elever. (Det har liksom inte varit aktuellt med ett privat flöd vid sidan av alla andra flöden jag har med vänner/familj.) Samtidigt har jag av någon anledning inte varit inne på något dygn eller så och därför inte sett hennes bilder från matchen.
Det är egentligen oviktigt. Men ett par timmar efteråt kan jag inte skaka bort tanken på hur coolt det är att elever börjar ta för givet att jag följer dem och har koll på vad de delar. Det är en förväntan som jag önskar att alla elever hade på sina lärare. Och jag önskar att den blev uppnådd.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera